I Sverige idag ser vi ett enormt inflöde av icke-svensk kultur både i form av mediala strömningar från stora delar av västvärlden samt i form av invandrare från stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och Asien/Afrika. I denna artikel tänker jag ta upp dels hur dessa två typer av inströmningar påverkar Sverige och speciellt svenskarnas mentalitet, samt ge förslag på hur vi kan anpassa oss för att på ett bra sätt introducera nya kulturella strömningar med så lite konflikt som bara möjligt.
Innan vi går djupare på området är det viktigt att poängtera att det finns några generella grunder när det gäller kulturell utveckling. Till att börja med skapas ingen kultur i ett vakuum och det bibehålls särskilt inte utan har ständig kontakt och utbyte med andra kulturer som ligger geografiskt nära. Detta är den naturliga och goda utvecklingen av kulturen som fenomen och även om det är svårt att påstå att vi har en 'svensk kultur' är det också svårt att bortse från att det faktiskt finns kulturella strömningar som tillsammans utgör en unik typ av kultur i Sverige.
Alltså kan vi säga att integration av andra kulturer leder till att vår egen kultursärart utvecklas och förs framåt, något som är positivt. Förut påverkade andra kulturer den svenska nästan enbart genom att ligga geografiskt nära, men idag kommer invandrare från hela den östeuropeiska, afrikanska, arabiska och asiatiska världen samtidigt som massmedia för in kulturella influenser från Västeuropa och Nordamerika. Med andra ord talar vi om en större kontakt med fler kulturer än vad som varit normen i Nordeuropa under lång tid.
Hur bör vi då som samhälle bemöta denna kulturella influx, denna inströmning av influenser som vi tidigare bara bemött i små doser? Det finns de som reagerar mot denna inströmning på ett i grunden negativt sett, de ser inströmningen som en negativ influens. Dessa individer vill helt stoppa det kulturella utbytet och försöker bevara den nu gällande definitionen (deras definition) på svensk kultur genom att förhindra kulturellt utbyte. Andra individer försöker omfamna alla kulturer och ser denna inströmning av kulturella krafter som något enbart positivt. Dessa individer försöker uppleva så många kulturer som bara möjligt och försöker finna plats för dem alla i sitt liv, gärna genom att genomleva alla delar av andra kulturer, från mat till musik.
Problemet ligger i att vi som redan är en del av en kultur antar att vi är de som är bäst lämpade att influera eller styra den kulturella utveckling som är så normal för alla kulturer över hela världen. Det är också här vi gör det farligaste misstaget, för oavsett vår egen uppfattning om det hela så har vi växt upp med vår egen kultur och vi har redan påverkat den och påverkats av den. Oavsett om vi anser den vara bra eller dålig har vi en grundrelation till den kultur som vi lever i och denna färgar vår respons mot andra kulturer och hämmar därmed den naturliga utvecklingen. Vi är alltså inkapabla att sköta eller hantera en kulturell utveckling, men vilka är kapabla att göra detta då?
De enda som ser på andra kulturer någorlunda obefläckat är barnen i vårt samhälle och det är också dessa som kommer att utveckla vår kultur, oavsett våra åsikter i frågan. Det är barnen som skapade 'förortssvenskan' genom att föra samman det grundläggande svenska språket med nya uttryck, det är barnen som utgör det maskineri som driver på den kulturella utvecklingen. Deras relation och samspel med den svenska kulturströmningen och alla andra kulturer som influerar oss är det som faktiskt driver fram en reell utveckling av svensk kultur och som därmed är den rätta vägen framåt.
Det vi, som ansvarstagande vuxna individer, bör göra är alltså inte att själva försöka bestämma eller influera kulturen och kulturutbytet med någon form av agenda, utan ge våra barn och ungdomar de verktyg som de behöver för att kunna föra utvecklingen framåt. Vi måste ge våra barn möjligheten att uppleva nya och annorlunda kulturer i form av mat, språk, religion, traditioner, musik och klädsel samtidigt som vi ger dem en god grund i vad som för tillfället utgör den svenska kärnkulturen. Dessa barn kommer sedan att när de växer upp sköta utgallringen åt oss, de kommer nästan omedvetet att välja vad som är levnadsstarkt i kulturerna och föra samman dessa i en kultursymbios eftersom de inte är färgade på samma sätt som vuxna individer är.
I mångt och mycket kan man jämföra den senaste tidens snabba kulturella utveckling med den utveckling informationsteknologin i västvärlden har genomgått. På en extremt kort tid har vi utvecklat och accepterat stora mängder informationsteknologi som tillåter människor att kommunicera på fler och nyare sätt än vi någonsin kunnat förut. Precis som med kulturen finns det de som motsätter sig denna utveckling och vägrar att befatta sig med datorer, chattar eller videobloggar och som ser alla former av informationsteknologi som farligt för människorna som de tror förlorar all kontakt med den riktiga mänskliga världen. På andra sidan finns de som ser informationsteknologin som en gudagåva och omfamnar alla dess aspekter och fördjupar sig så till den grad att de faktiskt förlorar kontakten med omvärlden.
Den snabba utveckling som skett inom informationsteknologin har dock inte skett vare sig med hjälp av någon av dessa parter, utan med hjälp av de barn och ungdomar som vuxit upp med teknologin som en del av sin vardag och som plockat ut det levnadsstarka i teknologin och fört samman dessa i en intressant symbios som just nu håller på att förändra hur människor kommunicerar med varandra och hur media fungerar i relation till den västerländska människan.
De som omfamnar informationsteknologin gör det på bekostnad av sig själva, det verkliga livet där den sociala utvecklingen sker. De kastar sig huvudstupa in i en teknologi som avskärmar dem från verklighetens sociala liv. På samma sätt kastar sig multikulturella dyrkare in i ett myller av andra kulturer som gör att de förlorar sin individualitets kontakt och relation till den egna ursprungliga kulturen.
På samma sätt som detta barn kan ta till sig av musik och berättelse på olika språk, så måste vi tillgodose möjligheterna för våra barn att ta till sig av kultur på olika sätt. Med hjälp av all den digitala teknologi och utökade förståelse vi som vuxna har borde detta vara en ganska lättöverstiglig problematik att lösa - men är den det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
